Imorgon är det den 2 Augusti och för 26 år sen fick jag en dotter som heter Ida.
Hon finns inte mer och det gör fortfarande för ont att prata om, men ibland måste jag.
Det började den 2 Augusti 1988 , 7 1/2 vecka för tidigt kom hon till världen. Jag var ung och var ensam och gravid. Efter en tråkig separation träffade jag en kille som jag mådde bra med , ja jag kan inte ljuga i efterhand. Men tyvärr visade det sig att han inte alls var någon bra männinska , den 2 Oktober 1990 mördade han min dotter och det känns fortfarande för jävlig. Ni vill säkert inte höra om det här men någonstans måste jag få ventilera och detta är min blogg och ni behöver inte läsa...
Många säger att tiden läker alla sår, och jag blir skogstokig när någon säger så..... Nääää det finns ingen tid som kan läka detta stora sår i min själ och mitt hjärta, man lär sig leva med de. Och det är väl detta som gjort att jag är den där konstiga tjejen, den där som lever med sina djur och är helt insnöad på hästar. Hästar ljuger inte och det finns inget eller ingen som ger mig sån ro som hästarna. Jag kämpar varje dag mot gråten och sorgen som bor i mitt bröst, medan Tommy
Lindström som han heter bor i MunkaLjungby med fru och ett litet barn , ja Idas mördare heter så ,han hette Olin förr. Och jag hymlar inte med hans namn han är dömd oavsett om han suttit sin tid i fängelse så har han likförbannat mördat min dotter.
Ibland kan jag inte låta bli att drömma mig bort och drömma om hur allt skulle varit nu om min dotter funnits vid min sida,,,,drömma mig bort och slippa hålet i mitt hjärta som aldrig går att fylla, drömma mig bort om att kunna fungera normalt. Att inte känna paniken inombords när jag bara vill fly, fly från mig själv och allt som rör sig i 180 i mitt huvud, att kunna sova en hel natt utan att vakna kallsvettig. Det tar på kroppen och huvudet att aldrig sova helt. Det kan ju va det som gör att jag skadar mig alltid att jag är så ofokuserad jämt, att jag inte orkar stanna upp och tänka.

Ibland undrar jag hur jag ska orka nästa dag en vecka till ett år till och känna mig halv.
Jag kommer knappt inte ihåg hur det var att va riktigt lycklig, visst finns stunder nu åxå som jag är glad och visst är jag tacksam över det liv jag har med Willy. Men mina tankar i mitt huvud som jag bär med mig alltid ,dag som natt,,, ja kanske just mer på natten då jag inte kan hålla mig sysselsatt, då man lagt sig och somnar och inte kan styra tankarna, då när allt det hemska spelas som en film inne i mitt huvud en film man inte kan trycka på delete och få att försvinna för alltid. Ibland undrar jag över hur den glada tjejen som trotts en uppväxt utan kärleksfulla föräldrar, en tjej full av liv och kärlek skulle varit idag om det fruktansvärda inte hänt

En ung Bea full av liv......

Ja jag vet att det är tråkig läsning men jag mår verkligen inte bra så här års, allt gör sig så starkt påmind, en födelsedag som inte kan firas, det största som hänt i mitt liv den dagen då Ida föddes.

Nä nu ska jag samla ihop mig och försöka sova.